Agneta från bloggen I Ingeborgs kök fick lust att baka kouglof efter att ha läst Igelkottens elegans. När vi var på Salon du Livre i mars kunde vi inte låta bli att gå till Ladurée och titta på en av deras specialiteter som förekommer i boken - makroner.
När jag läste Igelkottens elegans första gången blev jag väldig sugen på att läsa Tolstoj och se japanska filmer ...
Har ni några liknande erfarenheter från den här boken eller andra? Berätta gärna i en kommentar eller länka till egna bloggar.
Igelkottens elegans av Muriel Barbery landade på en andraplats på Svenska Bokhandels försäljningstopplista för maj 2009.
Endast Anna Gavaldas Lycka är en sällsam fågel sålde bättre.
Tack alla läsare för den placeringen!
Alex Schulman var inte lika glad över sin listplacering. Eller egentligen var det väl själva listan han inte var nöjd med
Foto: © Catherine Hélie
Muriel Barbery tog sig tid att besvara några mejlfrågor som vi skickade till henne. Detta trots att hon precis skulle resa till Bali och sedan vidare till USA på inbjudan av sin amerikanska och tillika italienska förläggare.
Er debutroman ”Une Gourmandise” handlar om matkritikern Pierre Arthens som bor på fjärde våningen i huset på Rue de Grenelle nummer 7. Ingår de här två böckerna i ett större projekt eller är det en kuriosadetalj?
Det är en slump. En dag föll boken ut ur min bokhylla och jag läste om avsnittet om portvakten Renée i min första roman. Då kom jag ihåg vad min förläggare hade sagt. I manuset som jag hade skickat in till Gallimard uttryckte sig portvakten på ett mycket klichéartat, närmast obildat sätt, som man förväntar sig att en portvakt ska prata. Och Jean-Marie Laclavetine på Gallimard sade då: ”Ni är romanförfattare, ni kan göra vad ni vill, er portvakt kan lika väl uttrycka sig som hertiginnan av Guermantes.” Jag ändrade manuset och använde ett mer vårdat språk, och flera år senare tänkte jag på hans kloka och värdefulla råd. Jag satte mig ner och skrev de första tio sidorna i boken.
Kunde ni föreställa er att igelkottens elegans skulle kunna bli en sådan succé när ni skrev boken?
Självklart inte. Den första franska utgåvan trycktes i 4 000 exemplar. Min man och jag hoppades bara att den första utgåvan skulle sälja slut och att inga böcker skulle behöva makuleras; vi trodde inte att någon skulle läsa boken, att historien om den belästa portvakten, skriven med ett ganska svårt språk, med mängder av filosofisk, intellektuella och estetiska utvikningar, inte skulle intressera en enda själ. Men vi var glada över att den blev publicerad, över att få uppmuntran att fortsätta och utvecklas, samtidigt som vi visste att det var en övergångsroman med vissa kvaliteter men också många svagheter. Jag har inte ändrat åsikt i det avseendet.
Trodde ni verkligen att ingen skulle vara intresserad av boken?! Det är svårt att tro. Skrev ni boken för ert eget nöjes skull? Hur tänkte ni när ni skickade in manuset? Gjorde ni det på försök och för att få feedback för att kunna utvecklas?
Jag skriver för att det är så roligt och för att jag njuter intensivt av det. Först efteråt tänker jag på eventuell publicering för att det ligger i sakens natur. Men jag skriver inte för att bli publicerad även om jag självklart är lycklig över att bli det. Jag skickade mitt manus till Jean-Marie Laclavetine (Muriel Barberys förläggare på Gallimard, ö.a.), som gav ut min första roman, för att få höra om han tyckte att det gick att publicera. Om han hade sagt nej, skulle jag inte ha envisats utan hade fortsatt med nästa projekt. Jag trodde ärligt talat att han skulle refusera manuset eller be mig att göra omfattande ändringar.
Varför ska man läsa Igelkottens elegans?
Jag är ledsen men jag kan inte besvara den frågan. Jag gör aldrig reklam för mig själv, det är alltid genant när man själv ska tala om sina goda egenskaper. Jag hoppas att ni inte blir sura på mig för det.
Japansk kultur är ett återkommande inslag i Igelkottens elegans. Hurdant är ert förhållande till Japan och japansk kultur?
Både Stéphane och jag är sedan många år förälskade i den japanska kulturen. Med förskottet som min förläggare gav mig 2006 för Igelkottens elegans, kunde vi för första gången resa till Japan: dessa tretton dagar av förundran bekräftade vår passion. Dessförinnan kände vi bara till Japan genom japanska filmer, Ozus filmer, förstås, men också filmer av Kurowasa och Mizoguchi. Vi tyckte om det japanska köket, japansk konst (åtminstone den som är känd i västvärlden): ikebana, målarkonst, kalligrafi. Men på avstånd.
Tack vare bokens framgång kunde vi lämna Frankrike och sedan nästan ett och ett halvt år bor vi nu i Kyoto, vårt hjärtas stad. För var dag som går förstår jag allt bättre vad som fascinerar mig så i denna säregna kultur. Det har att göra med kärleken till förfining, det utsökta, det enkla som skapar komplexitet och också med känslan att det som utmärker detta besynnerliga folk är deras ojämförbara fallenhet för skönhet.
Har ni för avsikt att återvända till Frankrike eller bor ni Japan på obestämd tid?
Jag har inte för avsikt att återvända till Frankrike. Vi har nyligen köpt ett hus i Kyoto och vi tänker stanna här väldigt länge.
När började du skriva skönlitterärt?
När jag var elva år gammal. Jag har kvar texter från 1981 i mina lådor. Jag har alltid skrivit, huvudsakligen för min egen skull, utan att någonsin tänka på att bli publicerad. Om det inte hade varit för Stéphane, skulle jag aldrig ha skickat in mina texter till några förlag.
Är ni författare nu, eller är ni filosofilärare ute på tillfälligt ”litteraturäventyr”?
Jag kommer aldrig mer att undervisa. Men jag anser mig inte vara ”écrivain”*. Det är en titel man måste förtjäna, när man ett författarskap bakom sig (om det är långt eller kort spelar inte någon roll). För tillfället föredrar jag alltså att kalla mig ”auteur”*. Men att skriva är mitt liv.
*Både ”écrivain” och ”auteur” betyder författare men ”auteur” betyder även upphovsman./Ö.a.
Det är svårt att särskilja ”écrivain” och ”auteur” på svenska. Vilken skillnad ser ni i grund och botten med tanke på att ett författarskap kan vara mer eller mindre långt? Beror det på om man är erkänd som författare och kan leva som sådan, om man har fått litteraturpriser eller hur skiljer ni på termerna?
Det är helt enkelt en fråga om kvalitet. Det har inget med priser eller intäkter att göra. Den som skriver har läst mycket och den som har läst mycket vet att det finns få stora verk. ”Auteur” är någon som skriver och publicerar, ”écrivain” är någon vars arbete utgör en milstolpe i litteraturhistorien.
Än så länge har rättigheterna till Igelkottens elegans sålts till 39 länder. Alla har inte utkommit ännu, men har ni hittills i allmänhet haft mycket kontakt med förlagen som ger ut er bok utomlands? Vad tycker ni om att översättarna som ska överföra era ord på alla dessa språk kontaktar er i tid och otid?
Relationerna med de utländska förlagen är mycket varierande, ibland obefintliga, ibland regelbundna och vänskapliga. Men ni ska veta att det är jag som begär att få komma i kontakt med översättarna och jag är mycket besviken när jag inte får den kontakten. Dels tycker jag det är normalt att stå till förfogande för dem som ska lägga ner tid och energi på att översätta den här svåra texten; dels är kärleken till språket anledningen till att jag skriver. Jag är djupt förälskad i franska språket, och när jag skriver bekymrar jag mig aldrig om innehållet utan bara om formen. Då kan ni tänka er hur viktig det är för mig att få förtydliga vissa språkliga och stilrelaterade nyanser för dem som översätter mina ord. Dessutom blir jag ofta entusiastisk över deras frågor. Jag tycker om att förklara vad som gör att ett uttryck är ålderdomligt, elegant eller tvärt emot banalt, jag tycker om att synliggöra språkets olika nivåer och register, lån från urmodiga eller till och med mycket gamla texter.
Jag fick verkligen kämpa för att översätta Palomas del och tror mig därför ha en vag aning om er förkärlek för franska språket, men när ni säger att ni inte bekymrar er om innehållet, menar ni verkligen ”historien”, ämnet?
Ja, just det. Det är ännu mer påtagligt i Renées del eftersom hon mobiliserar klassiskt språkregister inspirerat av det franska 1700-talet. Jag tror i grund och botten att innehållet (getalter, berättelsen, betraktelser osv.) föds ur formen. Om jag inte hade haft lust att ösa ur det vackra franska språket från gångna sekler hade Renées gestalt aldrig uppstått.
Hur går det med er nya bok? Kan ni ge oss några indikationer på vad den handlar om?
Jag brukar aldrig tala om mitt pågående arbete, utom med en enda person: min make. Jag kan bara säga – och det är ingen större överraskning – att boken till stor del kommer att handla om Japan.
Sekwa förlag har en sida på Facebook. Bli ett fan och få information och erbjudanden lite då och då. Klicka här för att komma till sidan.
Det finns även en sida för dig som testar nya boktipset.se. Bli medlem och recensera och diskutera våra böcker. Klicka här för att komma till sidan.
Recent Comments