
Det är mars, vår i Paris och åter dags bör bokmässan Salon du livre. Sekwa förlag åker dit varje år för att träffa franska förlag och författare. Vi åker hem med väskan fullpackad med nya spännande böcker att fylla vår utgivning med. Ryan Air gnuggar händerna och Helén tar tåget istället.
Måndag morgon och strålande sol. Paris visar sig från sin bästa sida. Åker metrolinje 12 tvärs igenom stan nord-syd till Porte de Versailles och Parc des Expositions där mässan arrangeras. Det är ganska fullt i metron eftersom många är lediga på måndagar då en hel del affärer och de flesta muséer har stängt. Utom Beaubourg som är stängt på tisdagar. Många läser. Dagens Metro eller en bok. Bredvid mig sitter en vithårig man och läser "Konsten att älska" – fast på franska – med pennan i högsta hugg.
Kändisspotting: En svartklädd Amélie Nothomb signerar böcker på löpande band. Jag har hört sägas att hon besvarar alla sina mejl personligen och skickar julkort i åratal efteråt till folk som kontaktar henne. Nej, jag har inte hennes adress.
Det var kvällsöppet på bokmässan i till 22.00 och fram mot kvällen invaderades den av en svärm stumma utomjordingar! Man fick välja ett litet objekt eller en etikett med en referens på, varpå de slog upp en text på ett block och räckte fram en "hörlursslang". Sedan läste de upp texten i en "mikrofonslang" och den avnjöts alltså i andra änden av det avancerade slangsystemet de bar på ryggen...
Efter tolv möten en välförtjänt middag på Restaurant du Petit St Benoit, inte långt från Saint-Germain-des-Prés. Den har funnits sen förra sekelskiftet. Stammisar och turister om vartannat. Blixtsnabb service av snabbkäftade servitriser som vänligt förolämpar stammisarna. Trevligt och gott. Tror jag. Johanna och jag var så trötta att vi inte ens märkte att vi fått varandras kött jag hennes blodiga och hon mitt välstekta.
Recent Comments